Ny kulturminister, bra för filmsverige?
I dagens DN är ett antal representanter från svenskt kulturliv tillfrågade om hur de reagerar på utnämningen av Cecilia Stegö Chilò som ny kulturminister. De flesta är diplomatiskt avvaktande. Om de skulle vara mer ärliga så hade de säkert varit mer kritiska. Cecilia Stegö Chilò, som före detta vd för tankesmedjan Timbro, representerar en marknadsliberal filosofi och kommer troligen verka för en mer konkurrensutsatt kulturbransch med en inriktning på avveckling av befintliga bidrag- och stödsystem. De få uttalanden hon gjort hittills pekar på att hon vill skapa ett bra entreprenörsklimat för kulturverksamhet. I linje med alliansens övriga näringslivspolitik innebär detta bland annat sänkta arbetsgivaravgifter och förenklade regler för att driva och starta bolag.
Sedan skall marknadskrafterna verka för om en kulturverksamhet klarar sig eller ej. Cecilia Stegö Chilò formulerar sig dock mjukare och menar att kulturarbetare skall få större frihet med mindre styrning från staten(läs mindre bidrag och därmed mindre styrning).
Filmbranschen är ju en i allra högsta grad styrd del av kultursverige. I princip alla filmer som återfinns på biograferna har erhållit stöd från Filminstitutet. Och ett förhandsstöd är ofta helt avgörande för om filmen skall göras eller ej, vilket ger att statliga tjänstemän styr vad biopubliken får se. Detta bara måste liberala Stegö Chilò motsätta sig.
Alla de producenter (FilmLance, Memfis, Breidablick, Sweetwater m fl) som idag finns i den inre sfären kring Filminstitutets styrelse och som därmed år efter år beviljas förhandsstöd för sina filmer borde nog oroa sig nu med den nya kulturministern, kanske inte kortsiktigt då det nya filmavtalet rullar på från 1 januari i år och 4 år framåt. Men frågan är vad som tar id därefter.
Jag har förstått det som att tanken med att stödet ofta går till samma producenter (förutom att det är på grund av rena kompisrelationer) är att Filminstitutet på så sätt kan vidmakthålla den svenska filmbranschen. Om FilmLance och Memfis ett år inte skulle få pengar till förmån för nya aktörer kommer vissa filmarbetare kring bolagen stå utan jobb under perioder och den svenska filmbranschen utarmas på kompetens. Det är i alla fall bara så jag kan tolka att stöd till oberoende producenter delas ut till samma företag år efter år.
Svensk filmbransch skulle absolut behöva vitaliseras, den senaste hyfsade svenska filmen jag har sett var Masjävlar och om jag skall plocka fram 10 bra svenska filmer behöver jag nog leta minst 10 år bakåt i tiden för att lyckas.
Min känsla är att systemet med ett Filminstitut som via filmkonsulenterna styr vilka filmer som skall göras inte fungerar längre. Systemet håller ett antal branschaktörer under armarna och när de gnäller över kris i filmbranschen så skjuter kulturdepartementet till lite extra pengar till befintliga stödformer. Då och då dyker en Lukas Moodysson upp men det är inte systemets förtjänst att någon som Lukas kommer fram och får blomstra. Systemet är snarare utestängande och med en felrekrytering som Marianne Ahrne så drabbas svenska biobesökare i tre år innan någon ny konsulent kan komma in och förhoppningsvis välja ut bättre filmer. Filmkonsulenterna har alldeles för stort inflytande och därmed är det också de två personerna som ansvarar för att svensk film inte är bättre. Man kan ju dock inte skylla på enskilda tjänstemän, det är systemet som är problemet.
Jag har alltid tyckt att det är konstigt att i social-liberala rättvisesverige så får ett djupt odemokratiskt system som filmstödspolitiken fortsätta att tugga på i gamla invanda fotspår.
Men problemet är att alla som har makt i filmsverige per definition redan sitter runt Filminstitutets gryta och tar för sig när sleven passerar. De få som kritiserar systemet har ingen plattform varifrån de kan påverka och de kan inte skrika för högt för så länge systemet existerar kan de inte hoppas på något annat än att någon gång komma nära grytan själva.
Under tiden kommer det ut i snitt en hyfsad svensk film per år från den svenska filmbranschen.
Förhoppningsvis kommer Cecilia Stegö Chilò ifrågasätta dagens system med filmstöd och kanske sikta på att det nu gällande filmavtalet är det sista i sitt slag. Filmavtalet går ut den 31 december 2010 och då har vi haft ungefär samma kontsruktion på filmpolitiken i landet i nästan 50 år. Idag ser den politiska omvärlden helt annorlunda ut, filmerna konsumeras inte bara på bio utan även via dvd, tv och nedladdning. Filmavtalet kan inte längre täcka in det komplexa sammanhang filmen redan idag befinner sig i. Det borde vara dags att utveckla ett nytt system och filmbranschen borde utvecklas i en dynamisk entreprenöriell miljö.
Sverige är fortfarande ett för litet land för att riktigt klara av att underhålla en vital filmbransch, vi har för få potentiella biobesökare helt enkelt, så vissa stimulanspaket bör finnas. Svensk film är står för den kanske mest utbredda och folkliga delen av kultursverige och bidrar mycket till att skapa en gemensam nationell identitet och när vi då och då får fram en bra film som slår internationellt så är det svårslagen marknadsföring för landet.
Förslag till ny filmpolitik
En ny filmpolitik syftar till att stimulera entreprenörsandan i filmbranschen.
Merparten av filmstödet, som bör ligga kvar minst i samma storleksordning som idag (ca 400 miljoner kronor per år inflationsjusterat), går till ett efterhandsstöd.
Ett efterhandsstöd är rättvist och demokratiskt och pengar utbetalas i relation till besökssiffror på bio. Detta upplägg simulerar en större biopublik. 100 000 besökare ger intäkter motsvarande 200 000 besökare osv.
För att minska tröskeln för att klara finansieringen av filmen kan förmånliga lån tas ut men dessa lån utgörs av förskott på förväntade efterhandsstödspengar. Lånen beviljas mot bakgrund av rent kommersiella ställningstaganden.
Filminstitutets verksamhet skalas ned till en ny huvuduppgift, att förvalta den svenska filmkulturen. Detta innefattar Cinematekets verksamhet, marknadsföring av svensk film i utlandet, stöd för skolbioverksamhet etc.
Dessutom administrerar Filminstitutet efterhandsstödet och utlåningen till filmproduktion.
Filmpolitiken finansieras på liknande sätt som idag, men med ett fokus på att branschen själv skall klara av att få ihop de 400 miljonerna som skall gå till produktion av nya filmer. Biografägarna och tv-bolagen från det befintliga avtalet kompletteras med videobranschens bidrag. Videobranschen stimuleras med en momssänkning till 6 % men som motprestation bidrar de med 10 % av omsättningen till filmpolitiken.
Stödet till filmkulturen kommer från statliga anslag.
Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò
Sedan skall marknadskrafterna verka för om en kulturverksamhet klarar sig eller ej. Cecilia Stegö Chilò formulerar sig dock mjukare och menar att kulturarbetare skall få större frihet med mindre styrning från staten(läs mindre bidrag och därmed mindre styrning).
Filmbranschen är ju en i allra högsta grad styrd del av kultursverige. I princip alla filmer som återfinns på biograferna har erhållit stöd från Filminstitutet. Och ett förhandsstöd är ofta helt avgörande för om filmen skall göras eller ej, vilket ger att statliga tjänstemän styr vad biopubliken får se. Detta bara måste liberala Stegö Chilò motsätta sig.
Alla de producenter (FilmLance, Memfis, Breidablick, Sweetwater m fl) som idag finns i den inre sfären kring Filminstitutets styrelse och som därmed år efter år beviljas förhandsstöd för sina filmer borde nog oroa sig nu med den nya kulturministern, kanske inte kortsiktigt då det nya filmavtalet rullar på från 1 januari i år och 4 år framåt. Men frågan är vad som tar id därefter.
Jag har förstått det som att tanken med att stödet ofta går till samma producenter (förutom att det är på grund av rena kompisrelationer) är att Filminstitutet på så sätt kan vidmakthålla den svenska filmbranschen. Om FilmLance och Memfis ett år inte skulle få pengar till förmån för nya aktörer kommer vissa filmarbetare kring bolagen stå utan jobb under perioder och den svenska filmbranschen utarmas på kompetens. Det är i alla fall bara så jag kan tolka att stöd till oberoende producenter delas ut till samma företag år efter år.
Svensk filmbransch skulle absolut behöva vitaliseras, den senaste hyfsade svenska filmen jag har sett var Masjävlar och om jag skall plocka fram 10 bra svenska filmer behöver jag nog leta minst 10 år bakåt i tiden för att lyckas.
Min känsla är att systemet med ett Filminstitut som via filmkonsulenterna styr vilka filmer som skall göras inte fungerar längre. Systemet håller ett antal branschaktörer under armarna och när de gnäller över kris i filmbranschen så skjuter kulturdepartementet till lite extra pengar till befintliga stödformer. Då och då dyker en Lukas Moodysson upp men det är inte systemets förtjänst att någon som Lukas kommer fram och får blomstra. Systemet är snarare utestängande och med en felrekrytering som Marianne Ahrne så drabbas svenska biobesökare i tre år innan någon ny konsulent kan komma in och förhoppningsvis välja ut bättre filmer. Filmkonsulenterna har alldeles för stort inflytande och därmed är det också de två personerna som ansvarar för att svensk film inte är bättre. Man kan ju dock inte skylla på enskilda tjänstemän, det är systemet som är problemet.
Jag har alltid tyckt att det är konstigt att i social-liberala rättvisesverige så får ett djupt odemokratiskt system som filmstödspolitiken fortsätta att tugga på i gamla invanda fotspår.
Men problemet är att alla som har makt i filmsverige per definition redan sitter runt Filminstitutets gryta och tar för sig när sleven passerar. De få som kritiserar systemet har ingen plattform varifrån de kan påverka och de kan inte skrika för högt för så länge systemet existerar kan de inte hoppas på något annat än att någon gång komma nära grytan själva.
Under tiden kommer det ut i snitt en hyfsad svensk film per år från den svenska filmbranschen.
Förhoppningsvis kommer Cecilia Stegö Chilò ifrågasätta dagens system med filmstöd och kanske sikta på att det nu gällande filmavtalet är det sista i sitt slag. Filmavtalet går ut den 31 december 2010 och då har vi haft ungefär samma kontsruktion på filmpolitiken i landet i nästan 50 år. Idag ser den politiska omvärlden helt annorlunda ut, filmerna konsumeras inte bara på bio utan även via dvd, tv och nedladdning. Filmavtalet kan inte längre täcka in det komplexa sammanhang filmen redan idag befinner sig i. Det borde vara dags att utveckla ett nytt system och filmbranschen borde utvecklas i en dynamisk entreprenöriell miljö.
Sverige är fortfarande ett för litet land för att riktigt klara av att underhålla en vital filmbransch, vi har för få potentiella biobesökare helt enkelt, så vissa stimulanspaket bör finnas. Svensk film är står för den kanske mest utbredda och folkliga delen av kultursverige och bidrar mycket till att skapa en gemensam nationell identitet och när vi då och då får fram en bra film som slår internationellt så är det svårslagen marknadsföring för landet.
Förslag till ny filmpolitik
En ny filmpolitik syftar till att stimulera entreprenörsandan i filmbranschen.
Merparten av filmstödet, som bör ligga kvar minst i samma storleksordning som idag (ca 400 miljoner kronor per år inflationsjusterat), går till ett efterhandsstöd.
Ett efterhandsstöd är rättvist och demokratiskt och pengar utbetalas i relation till besökssiffror på bio. Detta upplägg simulerar en större biopublik. 100 000 besökare ger intäkter motsvarande 200 000 besökare osv.
För att minska tröskeln för att klara finansieringen av filmen kan förmånliga lån tas ut men dessa lån utgörs av förskott på förväntade efterhandsstödspengar. Lånen beviljas mot bakgrund av rent kommersiella ställningstaganden.
Filminstitutets verksamhet skalas ned till en ny huvuduppgift, att förvalta den svenska filmkulturen. Detta innefattar Cinematekets verksamhet, marknadsföring av svensk film i utlandet, stöd för skolbioverksamhet etc.
Dessutom administrerar Filminstitutet efterhandsstödet och utlåningen till filmproduktion.
Filmpolitiken finansieras på liknande sätt som idag, men med ett fokus på att branschen själv skall klara av att få ihop de 400 miljonerna som skall gå till produktion av nya filmer. Biografägarna och tv-bolagen från det befintliga avtalet kompletteras med videobranschens bidrag. Videobranschen stimuleras med en momssänkning till 6 % men som motprestation bidrar de med 10 % av omsättningen till filmpolitiken.
Stödet till filmkulturen kommer från statliga anslag.
Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò



